En äkta skönhet för mig är Audrey Hepburn, under hela mitt liv har jag aldrig skådat någon så vacker och sensuell. En riktig skönhet vars liv bestod utav mer än bara glamour .. 
Audrey närde egentligen aldrig några drömmar om att bli skådespelerska. Sedan barnsben hade Audrey dansat balett och efter kriget erhöll hon ett stipendium som tog henne från Holland ända till Ramberts berömda balettskola i London. Ganska snart stod det dock klart att hon var för lång för att ha en framtid som dansare, men det dröjde inte länge förrän hennes elegans efterfrågades av modellagenturerna i staden. Det mesta lutade åt att Hepburn skulle göra en spikrak karriär som supermodell. Självklart bläddrade filmproducenter flitigt i modetidningarna, i hopp om att hitta nästa stora stjärna. Och Audreys magiska skönhet undgick inte deras blickar.
Redan 1948 hade hon staterat som flygvärdinna i en holländsk film, och i början av 50-talet kunde man skymta henne i några engelska och franska filmer. Det var under en inspelning på Rivieran som författarinnan Colette spanade in Audrey och resolut plockade med henne till Broadway för titelrollen i uppsättningen av Gigi. Europeiska skönheter med det där lilla extra har alltid fått gubbarna i Hollywood att gnugga händerna, och det dröjde inte många månader innan fröken Hepburn ombads att testa för huvudrollen mot Gregory Peck (1916-2003) i filmen Prinsessa på vift (1953).
Regissören William Wyler (1902-1981) anade att den ganska oerfarna 23-åringen kanske skulle spänna sig under provspelningen och hade gjort upp med fotografen att låta kameran fortsätta rulla efter att han ropat ”cut”. Det var denna ”smygfilmning” som gav Hepburn jobbet - och berömmelse. Hon belönades med en Oscar för sin debut i drömfabriken och knep samma år en Tony för sin insats i pjäsen Ondine. Snacka om att ta USA med storm!
Audrey Hepburns karriär som skådespelerska var kort men innehållsrik. Efter Prinsessa på vift gjorde hon ytterligare 15 filmer fram till 1967 och fick snabbt stjärnstatus av stora mått. Audrey avgudades för sin stil, okomplicerade charm och vänliga attityd och den genuina värmen i hennes oskuldsfulla men livfulla rådjursögon fick de flesta att smälta. Hon älskades och respekterades mer som en kunglighet än en filmstjärna.
Hepburn drog sig tillbaka från strålkastarljusen medan hon var på topp. Efter att ha Oscarsnominerats för sin roll som den blinda Susy i thrillern Nattens ögon (1967) flyttade hon till Schweiz. De få film- och tv-jobb hon gjorde senare är lätt glömda. Från 1988 levde Hepburn för sitt uppdrag som goodwill-ambassadör åt UNICEF och reste in i det sista jorden runt för att samla in pengar till barn i nöd. Självupplevt lidande i barndomen gjorde hennes hjärta stort för barn som drabbades av svält och krig. 
Med en mamma som var baronessa och en far som var bankman hade Audrey visserligen ett aristokratiskt påbrå, men kriget och nazismen ryckte brutalt undan alla överklassprivilegier och sociala skyddsnät. Föräldrarna hade skilt sig och Audrey befann sig tillsammans med mamman och syskon hos släktingar i Holland när Hitler ockuperade landet. Det blev år av fattigdom (man tvingades periodvis äta tulpanlökar och hundkex), bristsjukdomar och skräck. Audreys kusin och morbror avrättades för att de var motståndsmän och hennes bror sattes i arbetsläger. Själv försökte hon som 15-åring dra sitt strå till stacken genom att ordna hemliga små dansföreställningar och lämna slantarna hon fick till motståndsrörelsen.
Audrey hävdade alltid att alla har åtminstone en hand över att sträcka ut till någon som behöver hjälp. Det var säkert ingen slump att Spielberg valde just Audrey till att spela ängel i Always (1989), hennes sista filmroll.
Texten är lånad härifrån, tyckte att det kanske vore intressant för er att läsa om äkta skönhet, om hur man är villig att ge utan att ta emot och hur vackert det är att ha ett stort hjärta, för ett stort hjärta är inget du kan sminka dig till.